|
|
|
2010-02-19 08:00 |
1. Hjärnans inverkan
I introduktionen nämnde jag att det finns många teorier kring ångest. Vad är ångest för något?
När jag brukar ställa frågan till mina klienter så kan jag få väldigt olika svar. Den gemensamma nämnaren i klienternas svar är dock att det är ett fysiskt obehag som känns i kroppen. Exempel på obehag kan vara: hjärtklappning, yrsel, obalans, svettningar, skakningar, varma och kalla svallningar, darrighet, magvärk, illamående etc.
All ångest är förstås väldigt jobbig för den som drabbas av den, men samtidigt har ångest alltid fyllt en livsviktig funktion för oss människor. Vi behöver förmågan att känna ångest för att ta oss ur eller för att undvika verkliga faror. Aron Beck som ses som grundaren av Kognitiv Psykoterapi har gjort en mycket andvändbar defination av ångest. Han ser: räddsla är en kognitiv process – en uppfattning av fara – och ångesten är den emotionella reaktionen. Förenklat: ångest = rädsla.
♦ För att förstå ångest på djupet så måste vi förstå hur vår hjärna fungerar. Hos människan är amygdala en mandelformad grupp av sammankopplade strukturer som är belägen ovanpå hjärnstammen, nära det limbiska valkens undersida. Det finns två amygdala, en i vardera hjärnhalvan. Amygdala är specialist på känslor. Om man skulle ta bort Amygdala skulle vi inte kunna känna varken rädsla eller ilska. I hjärnan fungerar Amygdala som en larmcentral, om Amygdala tolkar en situation som farlig slår den larm och skickar ut brådskande meddelande till alla större delar av hjärnan: den utlöser frisättningen av kroppens stresshormoner, mobiliserar de centra som kontrollera rörelser och aktiverar hjärt-kärlsystemet, muskler och inälvor.
Andra nervtråder från amygdala överför signaler så att stora doser av hormonet noradrenalin frisätts för att öka retbarheten i viktiga hjärncentrat, däribland de som skärper sinnena och gör hjärnan mera vaksam. Amygdadalas omfattande nät av neutrala förbindelser ger den möjlighet att kontrollera större delen av hjärnan – och därmed de intellektuella funktionerna.
♦ Som jag nämnt tidigare har amygdala en privilegierad position, ett slags vaktpost som larmar vid fara. Sinnesignaler från ögat eller örat leds till thalamus i hjärnan och sedan via en enda synaps till amygdala. Från thalamus går också en nervbana till neocortex som svarar för intellektuella funktionerna. Denna förgrening gör det möjligt för amygdala att reagera före neocortex (som bearbetar informationen i flera olika nervkretsar innan den får en klar bild av situationen och slutligen initierar en mera välavvägd reaktion).
♦ Många som upplever ångest kan säga: ”Jag vet ju egentligen att det inte är farligt, men det känns så”. Detta återspeglar tydligt amygdalas makt över intellektet. Därför måste den som upplever ångest stanna upp, så att neocortex kan få göra en adekvat bedömning av situationen.
Kapitel 2 i Ångestskolan kommer nästa vecka. //Egil
|
|
|
